Rania Akl
Ketuta Alexi-Meskhishvili
Melike Kara
Hanne Lippard
17 May – 11 August 2018
Opening: 16 May, 5–9 pm
LC QUEISSER
Untitled
SCENE 1
A warm afternoon, a domestic room, somewhere between Europe and Asia.
Writing about caring, caring about writing.
Untitled, the inaugural show of LC Queisser, has sensitive feelings echoing as inspirational input: “I wanted to create a safe space, where different works and artistic practices could feel protected, but also free in their diversity”. A text thinking about the vulnerability of art, its permanent need of sheltering and protection.
Do you know how fragile is existence?
- CUT TO:
An indefinite time, a narrator with bolder, warmer voice interludes, starting to tell a story.
The story narrates of a library, the biggest ever developed, disappearing suddenly in a blaze. The library, one of the largest and most significant of the ancient world, was dedicated to the Muses, protectors of the arts, intuition and creativity - and built to collect all the world’s knowledge. Knowledge was exchanged between the visitors, often speaking a diversity of languages. Some performed rituals to preserve the importance of wisdom to the youngsters, kissing book pages and thanking the library for its existence. There was no sense of ownership, the library belonged to itself and kept growing through the attention and preservation of its visitors. There are many versions describing the night in which everything vanished, brightening the surrounding city with a warm smoky light. Only one single story, orally preserved, focuses on the aftermath of the destroying blaze and the efforts spent in building up a refuge for wisdom. A secret, guarded with care.
- BACK TO:
The same room, somewhere between Europe and Asia, the light is now lower, it’s almost dusk.
LC Queisser is located in a house in Tbisili, Georgia. Envisioned as a place where ideas of caring, protection and affectivity can be exchanged and critically considered, LC Queisser, invites 4 international female artists to initiate its programme. A house, a gallery, a theatre, a political act, a space in transition, an alternate universe.
Ketuta Alexi Meskhishvilli’s photographs expand our perceptions. A Soviet old book cover of James Joyce’s Dubliners is enlarged and framed, the book luxurious finishing symbolising the importance of the text across cultures and the use of our inner voice as inspirational source. Other images printed on translucent textile and
displayed as a floating curtain, trigger new relationships between scale and interiors, becoming also a scenographic background for action to perform. We see an enlarged flower vase, a used coffee cup, a flexed arm, a patterned curtain, intimate details of seemingly prosaic everyday. Two personal paintings by Melike Kara, unfold the theme of memory and identity. The protagonist is a woman -the artist’s grandmother- ghostly gestures whispered through the body, sharp expressions marked by an increasing separation between perceptions and actions. As a background, pages of a phone book, the main document for pre-digital social interaction, letters and numbers merging indicating the little literacy of the woman. Hanne Lippard’s outdoor banner installed on the gallery balcony echoes the words, “ THOSE I MIGHT KNOW, THOSE I MIGHT NOT KNOW RIGHT NOW..” a musical riddle sending a message to the passersby. Extracted from Individuals, a sound piece distributed throughout the gallery, the artist’s voice accompanies visitors inner thoughts, a smart invitation to presence and collectivity. Rania Akl’s delicate paper works, words paired to images through meaningful titles, move in the tension between attraction and uncertainty, healing and injury, finding finally peace, protected in Tbilisi. To explore the question of one‘s roots, Rania Akl has developed a very delicate and subtle language, one that is not figurative although not strictly speaking abstract either. Her practice poetically unfolds as a series of remembered wounds that she, by proxy, inflicts onto the material, mostly paper, before turning to them with devoted attention.
A house, becoming a gallery, becoming a refuge for artistic discourse to exist and flourish without compromise. Some people would say, caring it’s a political act, more when done with direct agency.
Attilia Fattori Franchini
LC QUEISSER
უსათაურო
სცენა 1
თბილი შუადღე, შუა ოთახი, სადღაც, ევროპასა და აზიას შორის
წერა ზრუნვისთვის, ზრუნვა წერისთვის
„უსათაურო“-ს, LC Queisser-ის გახსნით შოუს სენსიტიური გრძნობებით გაჯერებული შთამაგონებელი გზავნილი აქვს: „მინდოდა შემექმნა უსაფრთხო სივრცე, სადაც ბევრი სხვადასხვა ნამუშევარი და სახელოვნებო გამოცდილება დაცული იქნება და ამავდროულად თავისუფალი იქნება იყოს მრავალფეროვანი“. ეს არის ტექსტი, რომელიც ითვალისწინებს ხელოვნების მოწყვლადობას, მის გამუდმებულ საჭიროებას იყოს დაცული და ჰქონდეს თავშესაფარი. იცი, რამდენად მსხვრევადია არსებობა?
გადასვლა:
განუსაზღვრელი დრო, მთხრობელი თამამი, თბილი ხმით პაუზას აკეთებს და იწყებს ამბის თხრობას.
ამბავი გვიყვება ყველაზე დიდ ბიბლიოთეკაზე, რომელიც უეცრად ცეცხლში ქრება. ყველაზე დიდი და მნიშვნელოვანი ბიბლიოთეკა, რომელიც მუზებს, ხელოვნების მფარველებს, ინტუიციასა და შემოქმედებითობას ეძღვნებოდა - აიგო იმისთვის, რომ გაეერთიანებინა სამყაროს ცოდნა. ცოდნა სხვადასხვა ენაზე მოსაუბრე სტუმრებს შორის იცვლებოდა. ზოგი რიტუალს ატარებდა ახალგაზრდებისთვის სიბრძნის მნიშვნელობის შესანარჩუნებლად, წიგნების გვერდებს კოცნიდნენ და ბიბლიოთეკას არსებობისთვის მადლობას უხდიდნენ. აქ არ იგრძნობოდა ვინმეს მხრიდან პატრონობა, ბიბლიოთეკა თავის თავს ეკუთვნოდა და ვითარდებოდა სტუმრების მოვლით და ყურადღებით. უამრავი ვერსია არსებობს იმ ღამის შესახებ, რომელმაც ყველაფერი გაანადგურა და ქალაქი გაანათა კვამლში გახვეული ნათებით. ერთადერთი ზეპირსიტვიერად შემონახული ამბავი ფოკუსირდება გამანადგურებელი ცეცხლის შედეგებზე და იმ ძალისხმევაზე, რომელიც სიბრძნის თავშესაფრის აშენებაზე დაიხარჯა. საიდუმლო, ზრუნვის მფარველობით.
დაბრუნება:
იგივე ოთახი, სადღაც ევროპასა და აზიას შორის, ახლა განათება უფრო სუსტია, თითქმის ბნელა LC Queisser თბილისის ერთ-ერთ სახლში მდებარეობს. ის ჩაფიქრებულია სივრცედ, სადაც ზრუნვის, დაცულობის და ემოციურობის იდეები გაიცვლება და კრიტიკულად განიხილება. პროგრამის დაწყებისათვის LC Queisser იწვევს ოთხ საერთაშორისო ქალ ხელოვანს. სახლი, გალერეა, თეატრი, პოლიტიკური აქტი, გარდამავალი სივრცე, ალტერნატიული სამყარო.
ქეთუთა ალექსი-მესხიშვილის ფოტოები ჩვენს წარმოდგენას კიდევ უფრო აფართოვებს. ჯეიმს ჯოისის დუბლინელების ძველი საბჭოური წიგნის ყდა გადიდებულია და ჩარჩო აქვს გაკეთებული, წიგნის სიდიადე სიმბოლირებას უკეთებს ტექსტის მნიშვნელობას კულტურებს მიღმა და შინაგანი ხმის, როგორც შთაგონების წყაროს გამოყენებას. სხვა სურათები, რომლებიც დაბეჭდილია ნახევრადგამჭვირვალე ქსოვილზე და განთავსებულია მონარნარე ფარდებივით, აკავშირებს მასშტაბსა და ინტერიერს და ამით იქმნება სცენოგრაფიული ფონი ქმედების განსახორციელებლად. ჩვენ ვხედავთ გადიდებულ ლარნაკს, ნახმარ ყავის ჭიქას, მოღუნულ მხარს, დეკორირებულ ფარდას, პროზაული ყოველდღიურობის ინტიმურ დეტალებს.
მელიკე კარას ორი პირადი ნახატი იდეტობის და მეხსიერების თემას წარმოაჩენს. მთავარი გმირი ქალია - მხატვრის ბებია - მოჩვენებითი ჟესტები გამოთქმული სხეულის დახმარებით, მკაცრი გამომეტყველება, რომელიც მონიშნულია აღქმისა და ქმედების მზარდი გაყოფით. ფონს ქმნის სატელეფონო წიგნაკი, პრეციფრული სოციალური ინტერაქციის მთავარი დოკუმენტი, ასოები და ციფრები, რომლებიც ქალის შეზღუდულ განათლებაზე მიუთითებენ.
ჰანე ლიპარდის ბანერი, რომელიც გალერეის აივანზეა გადმოკიდებული, იმეორებს სიტყვებს: „იმათ შეიძლება ვიცნობდე, იმათ შეიძლება არ ვიცნობდე ახლა..“ მუსიკალური გამოცანა შეტყობინებას გადასცემს გამვლელებს. ნაწყვები მუსიკალური ნაწარმოებიდან „ინდივიდები“ ისმის მთელ გალერეაში, ხელოვანის ხმა სტუმრების ფიქრების თანამგზავრია, გამოჩენისა და შეგროვების სხარტი მოსაწვევი.
რანია აკლის დელიკატური ნამუშევრები ქაღალდზე, სურათებთან დაწყვილებული აზრიანი სათაურებით გაჯერებული სიტყვები, ინაცვლებენ დაძაბულობისკენ მიმზიდველობასა და გაუკრვევლობას შორის, მკურნალობა და დაზიანება, როგორც იქნა პოულობს სიმშვიდეს, რომელიც თბილისშია დაცული. იმის გასარკვევად, თუ საიდან მოდის ფესვები, რანია აკლმა შეიმუშავა საოცრად დელიკატური და სათუთი ენა, რომელიც არ არის მეტაფორული და არც აბსტრაქტულია. მისი ნამუშევარი პოეტურად წარმოაჩენს წაუშლელი ჭრილობების სერიას, რომელიც გადადის მასალაში, უმეტესად ქაღალდში, მანამ სანამ მათი ერთგული გახდება.
სახლი, რომელიც გალერეად გარდაიქმნება, ხდება ხელოვანთა თავშესაფარი იმისთვის, რომ უკომპრომისოდ იარსებონ და განვითარდნენ. ზოგი იტყვის, რომ ზრუნვა, ეს პოლიტიკური აქტია, განსაკუთრებით მაშინ, როცა გამიზნულად კეთდება.
Attilia Fattori Franchini
Hanne Lippard
Individuals, 2018
Mesh banner
500 x 100 cm
Ed.3 + 2AP
Installation view, Untitled, LC Queisser, Tbilisi
Ketuta Alexi-Meskhishvili
Don’t be an actress, 2018
Inkjet print on organic cotton
6 to 9 x 5,9 m
Installation view, Untitled, LC Queisser, Tbilisi
Rania Akl
Les Fleurs D’Avril, 2017
Mixed media on paper
42 x 31 cm (each)
Rania Akl
Les Fleurs D’Avril, 2017
Mixed media on paper
42 x 31 cm (each)
Rania Akl
Les Fleurs D’Avril, 2017
Mixed media on paper
42 x 31 cm (each)
Ketuta Alexi-Meskhishvili
Dublinelebi, 2016
Archival pigment print
55,4 x 67,9 x 3 cm (framed)
Ed.2 of 2 + 2 AP
Installation view, Untitled, LC Queisser, Tbilisi
Melike Kara
to spin a yarn, 2018
Aquarelle, pastel sticks and oil sticks on canvas
80 x 60 cm
Installation view, Untitled, LC Queisser, Tbilisi
Installation view with
Hanne Lippard
Individuals, 2014
Audio 06’51’’
Ed.5 + 2AP
Melike Kara
Flakes of Emine, 2018
Digital print, aquarelle, pastel sticks and oil sticks on canvas
Canvas: 50 x 60 cm
Digital print: 120 x 92 cm